tälta under broar inomhus
Före denna fruktarian och terapi janov
Jag hade länge stört mig på att jag hade svårt att göra mig av med ägodelar av olika slag – till och med saker jag tillverkade för att sälja hade jag svårt att skiljas från. Jag insåg att detta var ett neurotiskt beteende och bestämde mig för att göra något åt det.
Det jag valde att göra var att ge mig själv all den tid det tar att göra mig av med mina ägodelar, i just den takt jag klarade av att skiljas från varje sak. Jag tänkte att denna process skulle befria mig från mitt neurotiska förhållningssätt till mina ägodelar.
Sagt och gjort – utan att forcera det hela började jag sälja eller ge bort saker som jag inte var särskilt fäst vid, och höll sedan på ett helt år med att sakta men säkert reducera mina ägodelar till ett minimum.
Vissa saker tog emot att göra sig av med, och jag väntade då den tid det tog tills jag var redo. Till slut var det inte mycket kvar. Min enda möbel var en madrass på golvet som jag sov på. Som enda husgeråd hade jag en minimal fickkniv med sax, samt en vanlig sked och en frisbee som jag använde som tallrik. En extra uppsättning underkläder som kunde användas medan jag tvättade den andra hade jag också, och alltsammans fick plats i min suveräna lilla ryggsäck – Fjällrävens “Kånken”.
Under denna tid var jag fruktarian sedan något år tillbaka, så jag behövde aldrig laga mat. Bara skala frukten och äta med händerna eller använda fickkniven och skeden jag hade – och ha frisbeen som fat om det behövdes. Jag åt huvudsakligen äpple och bananer, och ibland avocado.
Till slut var det bara tre “onödiga” saker som jag inte kunde förmå mig att göra mig av med. Den ena var Bachs samlade orgelverk med ett dussin LP-skivor i ett gigantiskt skivalbum. Detta hade länge varit min favoritmusik och trots att jag inte längre ägde någon skivspelare så ville jag behålla denna unika samling som tillfört mig så mycket. Jag kompromissade och gav dem till slut till min kompis Harri mot löfte att få tillbaka dem om jag ångrade mig i framtiden.
Den andra saken var en enkel kassettspelare från Philips som egentligen var avsedd som diktafon. Min pappa hade fått den i jobbet men använde den inte längre, så jag hade fått överta den när jag gjort mig av med min fina stereoanläggning och inte längre hade någon kassettspelare till alla mina kassettband.
Den tredje saken var följaktligen ett enda kassettband av märket Maxell som innehöll en inspelning av den LP som jag då ansåg – och fortfarande anser – är den bästa som någonsin gjorts: “In The Region of the Summer Stars” med den engelska gruppen The Enid – symfonisk rockmusik av högsta kvalitet! Kassettens baksida bestod av Pink Floyds “Atom Heart Mother” så det fanns aldrig någon anledning att spola tillbaka den kassetten.
Alla mina andra kassettband hade jag redan gett till min lillebror Yngve som vid den tiden hade ungefär samma musiksmak som jag. Därmed visste jag ju var jag kunde låna dem framöver om jag skulle sakna dem. Han har för övrigt kvar hela samlingen än idag, så det var en bra placering.
Efter denna musikaliska utvikning återvänder vi så till resultatet av min frivilliga egendomslöshet. Jag blev djupt besviken när jag inte märkte någon förändring i mitt förhållningssätt till mina ägodelar efter att ha reducerat dem till nästan ingenting. Men eftersom det redan från början var en chansning så accepterade jag ändå detta resultat och fortsatte leva på det sättet medan jag funderade på vad jag skulle hitta på härnäst i mitt liv.
Efter nån vecka åkte jag in till Kornhamnstorg i Gamla Stan från Hammarbyhöjden där jag bodde i min lilla etta med balkong på Strahlenbergsgatan. Jag skulle träffa en kompis och letade upp en telefonkiosk mitt på torget för att meddela var jag befann mig, eftersom mobiltelefoner inte existerade på den tiden. Ibland var det till och med kö till telefonkioskerna.
När jag hade kommit överens med kompisen om att ses vid tunnelbanan gick jag raskt vidare åt det hållet, men märkte redan efter ett trettiotal meter att jag hade glömt min plånbok i telefonkiosken efter att ha tagit fram mynt att ringa för. Jag vände om och sprang tillbaka men det var redan någon som tagit den under den korta tiden.
Plötsligt rasade min värld samman! Inte bara mina pengar, utan även mitt bankkort, mitt körkort och mina husnycklar fanns i plånboken som jag nu hade blivit av med. Allt det som utgjorde bevis för min identitet, min likviditet och min hemvist var nu borta.
För ett ögonblick kände jag mig utplånad, som om jag inte längre fanns. Men bara ett kort ögonblick senare upptäckte jag att jag var ju kvar precis som jag hade varit innan. Ingenting alls hade hänt mig. Det var bara min plånbok som något hade hänt. Jag var själv helt intakt.
Denna högst påtagliga insikt frigjorde mig en gång för alla från mitt neurotiska förhållningssätt till mina ägodelar. Jag hade haft kvar plånboken som sista kvarvarande trygghet i min egendomslöshetsprocess, och hade nu även blivit av med den. Det var det som fattades för att jag skulle nå ända ner till det traumatiska djup som även innehöll den förlösning jag hade hoppats på.
Jag vet inte vem som stal min plånbok från telefonkiosken eller om den lämnades in till polisen. Allt jag vet är att det var värt vartenda öre, och även det besvär jag hade med att få ett nytt körkort, nytt bankkort och nya husnycklar. Husnycklarna var det minsta problemet eftersom jag aldrig låste dörren till min lägenhet. Där fanns ju ändå ingenting att stjäla.
Resultatet av denna händelse har hållit i sig, och jag kan ända sedan dess ha hur mycket eller lite ägodelar som helst utan det tidigare behovet att behålla dem. Det är en oerhört stor frihet som jag är mycket tacksam över.