Det engelska språket har alltid varit speciellt för mig. När min fem år äldre bror började lära sig engelska i skolan envisades jag en tid med att han skulle lära mig alla ord han lärt sig när han kommit hem från sin skoldag.
Detta var långt innan jag själv ens hade börjat skolan, men jag kunde redan läsa och skriva på svenska och tyckte av någon anledning att engelska var mer intressant att lära sig.
Långt senare, när jag flyttat hemifrån in till Stockholms innerstad, kom jag ofta på mig själv med att föra alla djupare inre dialoger på engelska under mina dagliga långpromenader längs Kungsholmens stränder.
För mig hade engelskan alltid varit något självklart och jag hade alltid haft oerhört lätt att lära mig språket. På högstadiet hade jag en överenskommelse med min engelsklärare att slippa räcka upp handen på varje fråga hon ställde, eftersom jag ändå alltid kunde svaret på varje fråga och blev trött i armen av att hålla upp den hela tiden.
Och några år efter att ha slutat på Tekniska Högskolan så studerade jag Engelska på Universitet under några år, och trivdes så bra med det att jag ett tag övervägde att doktorera när jag var klar med studierna. Men istället jobbade jag under en tid som översättare åt en vän som hade eget bokförlag. Det var dock ett så pass tråkigt ensamarbete att jag tröttnade och slutade redan efter den första boken.
Den märkligaste händelsen var dock på en engelskalektion i högstadiet när min engelsklärare just hade skrivit ett väldigt ovanligt ord på svarta tavlan och stavat fel. Jag tyckte det var väldigt pinsamt för honom, och eftersom jag satt i bänkraden längst fram så kunde jag diskret viska till honom att han stavat ordet fel.
Pinsamheten bara ökade när han med hög röst inför hela klassen frågade mig vad som var fel med stavningen. Jag tänkte att han får skylla sig själv och svarade nu lika högt hur ordet skulle stavas. Men han envisades med att hans stavning var rätt, och jag envisades med att min stavning var rätt och sa att ”så har jag alltid stavat det”.
I samma ögonblick blev jag alldeles kall när jag insåg jag att jag inte hade något konkret minne av att någonsin ha använt det ordet. Magistern tittade länge på svarta tavlan och sa slutligen: ”Men den stavning som du påstår är den rätta har inte använts för det här ordet sedan medeltiden!”
Här kunde denna genanta historia vara slut, men den fick både en fortsättning och en förklaring när jag många år senare blev bekant med ett transmedium från USA som gav så kallade readings mot donationer.
Det gick till så att han försatte sig själv i ett transtillstånd som gav honom tillgång till information om den aktuella klientens tidigare liv. Man uppmanades även att ha med sig ett tomt kassettband för att spela in allt som sades under hela sessionen, som varade i cirka en halvtimme. Det var första gången jag prövade något sådant, så jag hade inga större förväntningar.
Han berättade i sitt transtillstånd att jag levt en stor mängd liv som munk i olika kloster i England, framför allt i Skottland. Som munk hade jag isolerat mig från världen i liv efter liv efter stora besvikelser över tidigare kärleksrelationer, och ägnade dagarna i klostren åt att handskriva biblar och andra andliga böcker.
Han pekade till och med ut på en kartskiss en klosterruin som jag varit verksam i under flera liv, och sa att om jag åkte dit skulle jag uppleva många minnen från den tiden. Jag har fortfarande inte kommit iväg på den resan, men har kvar kartan och vet precis vid vilken vägkorsning i Skottland som klosterruinen ligger.
Under hela mitt vuxna liv har jag träffat människor som jag på något märkligt sätt tyckt mig känna igen som gamla klosterbröder eller klosternunnor. Jag har inte kunnat förklara dessa upplevelser på annat sätt än det som jag nu beskrivit.