Kategori: Minnen

Jag startade ett företag som ett år senare värderades till 100 miljoner kronor. Jag ägde då visserligen bara 10% av företaget, men min andel var i alla fall värd 10 miljoner. Dagen därpå var företaget inte värt någonting.

Detta är den sedelärande historien om YesYesYes – en affärsidé som sprack i samma ögonblick som den internationella IT-bubblan i april år 2000.

Jag hade fått en idé till en webbportal en dag när jag satt i min lilla timmerstuga i Värmland och skrev på datorn samtidigt som jag slölyssnade på ett nyhetsprogram på TV.

Det var en lysande idé, men jag var inte riktigt säker på hur lysande den var, så jag ringde en mycket erfaren IT-kunnig vän i Stockholm för att få hans respons. Det blev alldeles tyst i luren innan han till slut nästan väste fram: Det är en jävligt bra idé!

Han hade de kontakter som behövdes för att gå vidare med idén, så jag reste snabbt till Stockholm för att presentera idén för en av ägarna till en större reklamfirma i Vasastan. Direkt efter min presentation kallade han in sin kompanjon och frågade honom om han kunde ta över som chef för firman medan han ägnade det närmaste året åt ett helt nytt projekt.

Han kontaktade sedan den mest välbetalde IT-konsult han kände (5000:-/tim) och köpte loss honom från hans dåvarande uppdrag för att istället arbeta gratis som delägare i det nya projektet. Jag erbjöd dem båda ett delägarskap med en tredjedel vardera för att få till ett jämbördigt inflytande över projektet.

Detta var två otroligt driftiga och kompetenta personer mitt i karriären, och de hade tillsammans alla kontakter som behövdes för att sjösätta ett stort internationellt webbprojekt. När den enes kompanjon under ett möte knackade på och sa att finansministern just har avgått, tog den andre fram sin mobiltelefon och ringde upp ministerns närmaste assistent. ”Hej, jag hörde just att Åsbrink avgått, betyder det att du är ledig för nya uppdrag?” Dagen efter var han anställd i vårt företag.

Detta var långt innan Facebook och andra sociala media, och min i´de var att underlätta kontakter mellan likasinnade människor genom en portal där man på ett lika enkelt som genialiskt sätt kunde följa miljoner trådar om miljoner olika ämnen för att hitta folk över hela världen med exakt samma intressen ända ner på detaljnivå. Precis vad världen saknade just då, så vi låg helt rätt i tiden – just då…

Jag var så imponerad över mina kompanjoner att jag gick med på att låta dem ta över fullständigt och bara hålla mig löpande informerad om projektets utveckling. Jag var ju inte ens i närheten av den kompetens som de personer som kopplades till projektet hade, så jag kände mig riktigt lättad till att börja med.

Vi hade lyckats få till ett mycket erfaret ”advisory board” med några av de tyngsta namnen inom IT-branschen, och vi bad dem om tips på personer som skulle kunna ingå i företagets styrelse. Deras gemensamma respons var att de samtliga var villiga att ta aktiva styrelseposter i vårt företag. Vi hade inte ens vågat hoppas på detta, men hade nu alltså en riktig proffsstyrelse med förre finansministern Erik Åsbrink som styrelseordförande!

För att lyckas med detta hade vi lockat med andelar i företaget, och avsatte allt utom 10% vardera för oss tre ursprungliga kompanjoner. 40% var redan utdelat till investerare och styrelsen, och 30% var reserverat inför den kommande stora investeringsrundan. Vi hade omedelbart tagit in 5 miljoner som startkapital för anställning av personal och kontorslokaler på Östermalm. Aktiebolaget YesYesYes var nu i full färd med att sakta men säkert göra verklighet av min ursprungliga idé.

Man skrev om oss i tidningarna på grund av Erik Åsbrinks medverkan, men allt var hemligt än så länge så det fanns inte särskilt mycket att skriva om. Arbetet bestod än så länge av knyta till sig internationella hård- och mjukvaruföretag för skapandet av den webbportalen och själva driften av den, samt att framställa ett prospekt för att ta in ett riskkapital på 35 miljoner till sjösättningen av hela projektet, som nu var värderat till 100 miljoner.

Jag hade blivit otålig då jag tyckte att allting tog för lång tid, men mina kompanjoner lugnade mig med hur viktigt det var att prospektet blev så bra som möjligt för att ta in de 35 miljonerna på bara en vecka. Jag var ändå missnöjd, men till slut var prospektet klart att sändas ut. Min första kompanjon ville då att vi skulle fira detta med champagne på en närbelägen guldkrog efter arbetsveckans slut.

”Skål Lennart!” sa han. ”Det enda som kan hindra oss från att bli mångmiljonärer nu är om Nasdaqbörsen sjunker som en sten på måndag!” Vi skattade båda åt detta skämt, utan att inse att det var en exakt förutsägelse om vad som sedan skedde under måndagen. Det var då den internationella IT-bubblan sprack och ingen investerare vågade längre satsa pengar på nya IT-projekt.

Vi fick bara in en bråkdel av de 35 miljonerna och styrelsen beslöt då att lägga ner hela projektet och avskeda all personal. Min andel på 10 miljoner hade över en natt blivit värdelös. Jag hade tyvärr inte kunnat sälja mina värdefulla aktier tidigare på grund av ett skriftligt avtal mellan kompanjonerna om att inte sälja några privata andelar alls under det första verksamhetsåret.

”Lätt fånget, lätt förgånget”, som det gamla talesättet säger. Eftersom jag aldrig hade haft tillgång till pengarna som mina 10% var värda, så hade jag inte heller någon känsla av att ha förlorat dem. På pappret såg jag givetvis hur mycket jag hade förlorat, mitt liv förblev ju ändå precis detsamma som innan. Det hade snarare blivit en väldig skillnad om allting hade gått som planerat.

Mest missnöjd var jag nog över att mina kompanjoner hade snålat och inte köpt domänen yesyesyes.com för de 24.000 kronor som begärdes av innehavaren. Istället döpte de om hela projektet till CitizenYes utan att meddela mig om detta. Namnet var för mig det viktigaste i hela projektet, eftersom det beskrev exakt hur webbportalen fungerade och var samtidigt en perfekt slogan för användandet av den.

Min lärdom av detta blev som vanligt att lita mer på mig själv än på andra oavsett andras kompetens, och ännu en gång att alltid följa min intuition.

Min vän Harri var den som rekommenderade Arthur Janovs bok om primalterapi, då han själv ansåg att det var den viktigaste bok som han någonsin hade läst. Jag litade mycket på hans omdöme och läste därför boken omedelbart.

Harri och jag hade lärt känna varandra som pingisspelare i Vendelsö BTK där vi tränade en gång i veckan under flera år. Vi hade även samma musiksmak och tipsade ofta varandra om bra ny musik som vi hade upptäckt. Men det bästa var att han även delade mitt andliga intresse och var nästan lika beläst som jag. Till skillnad mot mig hade han som de flesta av mina vänner även experimenterat med droger, vilket gjorde att han hade ytterligare en del andliga erfarenheter.

Vid denna tid gick jag tredje året på Tekniska Högskolan och jobbade samtidigt natt på en sambandscentral som radiooperatör. Detta var före mobiltelefonernas tid, så alla väktare, låssmeder, glasmästare och annan jourpersonal anropade mig via komradio från sina bilar och meddelade hur de kunde nås om de tillfälligt gick ur bilen. Själv tog jag emot alla joursamtal, tog alla kontaktuppgifter, och vidarebefordrade uppgifterna via komradion till den aktuella jourhavande personen.

Jag jobbade från midnatt till kl sex på morgonen alla vardagar. Ibland var det många anrop och mycket att göra, men för det mesta kunde jag sitta och läsa böcker nästan hela tiden. Så jag läste den rekommenderade primalboken där, och blev precis som Harri så starkt känslomässigt berörd att jag bestämde mig direkt för att ägna så lång tid det behövdes för egen terapi.

Det tog sedan ungefär ett år av primalterapi tills jag kunde konstatera att jag inte hade mer smärta inom mig som behövde medvetandegöras, känslomässigt upplevas och befrias. Det var nästan lite snopet när det efter något år kunde gå en hel dag utan att jag kom i kontakt med nån gammal smärta.

pappa

harri och jag badminton squash veg natt

harris hälsohem

marie

mullingstorp

studier utan lärare perfekt

 

1984 Nätverkande innan det fanns
Föreningen föreningen 3 st
Knytkalas gratis lokaler kväkargården
Vad vi gjorde ibland 50 st oftast 20
Presentation information behov

Det engelska språket har alltid varit speciellt för mig. När min fem år äldre bror började lära sig engelska i skolan envisades jag en tid med att han skulle lära mig alla ord han lärt sig när han kommit hem från sin skoldag.

Detta var långt innan jag själv ens hade börjat skolan, men jag kunde redan läsa och skriva på svenska och tyckte av någon anledning att engelska var mer intressant att lära sig.

Långt senare, när jag flyttat hemifrån in till Stockholms innerstad, kom jag ofta på mig själv med att föra alla djupare inre dialoger på engelska under mina dagliga långpromenader längs Kungsholmens stränder.

För mig hade engelskan alltid varit något självklart och jag hade alltid haft oerhört lätt att lära mig språket. På högstadiet hade jag en överenskommelse med min engelsklärare att slippa räcka upp handen på varje fråga hon ställde, eftersom jag ändå alltid kunde svaret på varje fråga och blev trött i armen av att hålla upp den hela tiden.

Och några år efter att ha slutat på Tekniska Högskolan så studerade jag Engelska på Universitet under några år, och trivdes så bra med det att jag ett tag övervägde att doktorera när jag var klar med studierna. Men istället jobbade jag under en tid som översättare åt en vän som hade eget bokförlag. Det var dock ett så pass tråkigt ensamarbete att jag tröttnade och slutade redan efter den första boken.

Den märkligaste händelsen var dock på en engelskalektion i högstadiet när min engelsklärare just hade skrivit ett väldigt ovanligt ord på svarta tavlan och stavat fel. Jag tyckte det var väldigt pinsamt för honom, och eftersom jag satt i bänkraden längst fram så kunde jag diskret viska till honom att han stavat ordet fel.

Pinsamheten bara ökade när han med hög röst inför hela klassen frågade mig vad som var fel med stavningen. Jag tänkte att han får skylla sig själv och svarade nu lika högt hur ordet skulle stavas. Men han envisades med att hans stavning var rätt, och jag envisades med att min stavning var rätt och sa att ”så har jag alltid stavat det”.

I samma ögonblick blev jag alldeles kall när jag insåg jag att jag inte hade något konkret minne av att någonsin ha använt det ordet. Magistern tittade länge på svarta tavlan och sa slutligen: ”Men den stavning som du påstår är den rätta har inte använts för det här ordet sedan medeltiden!”

Här kunde denna genanta historia vara slut, men den fick både en fortsättning och en förklaring när jag många år senare blev bekant med ett transmedium från USA som gav så kallade readings mot donationer.

Det gick till så att han försatte sig själv i ett transtillstånd som gav honom tillgång till information om den aktuella klientens tidigare liv. Man uppmanades även att ha med sig ett tomt kassettband för att spela in allt som sades under hela sessionen, som varade i cirka en halvtimme. Det var första gången jag prövade något sådant, så jag hade inga större förväntningar.

Han berättade i sitt transtillstånd att jag levt en stor mängd liv som munk i olika kloster i England, framför allt i Skottland. Som munk hade jag isolerat mig från världen i liv efter liv efter stora besvikelser över tidigare kärleksrelationer, och ägnade dagarna i klostren åt att handskriva biblar och andra andliga böcker.

Han pekade till och med ut på en kartskiss en klosterruin som jag varit verksam i under flera liv, och sa att om jag åkte dit skulle jag uppleva många minnen från den tiden. Jag har fortfarande inte kommit iväg på den resan, men har kvar kartan och vet precis vid vilken vägkorsning i Skottland som klosterruinen ligger.

Under hela mitt vuxna liv har jag träffat människor som jag på något märkligt sätt tyckt mig känna igen som gamla klosterbröder eller klosternunnor. Jag har inte kunnat förklara dessa upplevelser på annat sätt än det som jag nu beskrivit.

 

 

 

Jag bedömer att mitt eget liv startade nån gång i tolvårsåldern. Innan dess hade jag ingen utpräglad egen syn på livet, vad jag minnas. Visst hade jag ett liv innan, men det var än så länge präglat av en anpassning till omgivningen på olika sätt.

Nu började jag istället fundera över de stora livsfrågorna, vilket jag inte hade haft någon direkt anledning att göra tidigare. Jag hade ju ständigt varit omgiven av en stor välfungerande familj, och hade många vänner bland både grannar och skolkamrater.

Detta hade hållit mig sysselsatt och stimulerad nog att inte ifrågasätta att både jag och alla de andra ingick som små pusselbitar i ett mycket större pussel som kallades livet.

Men nu började jag alltså fråga mig om det möjligen fanns något mer än så med livet. Så jag gick till biblioteket och lånade två böcker – den ena hette ”Buddha talade och sade” och den andra var en liten bok om Taoism.

Idag är jag väldigt imponerad över detta val, eftersom Zenbuddhism och Taoism är två av de ytterst få livsåskådningar som jag inte har kunnat avfärda, av alla de otaliga österländska och västerländska filosofier och religioner som jag studerat under väldigt långa perioder av mitt liv.

Efter att ha läst en hel del böcker inom det andliga området hade jag fått en viss uppfattning om vad jag var ute efter, och bestämde mig för att utforma en alldeles egen religion med den inriktningen. Jag kallade min religion ”Iki Heiwa”, vilket även var religionens heliga hälsningsfras.  Det betydde ”Andas Frid” enligt ett japanskt lexikon som jag sökt i efter lämpliga namn på biblioteket. Det viktigaste just då var att namnet lät österländskt.

Jag skrev sedan en helig urkund på en papyrusliknande rulle av plast och svarvade en helig gral av trä i slöjden dekorerad med de japanska tecknen för Iki Heiwa. I den hällde jag innehållet i de chokladpunchflaskor som man kunde köpa i godisaffärer om man hade råd. De var ganska dyra så det blev bara vid enstaka heliga högtider som gralen kom till bruk på det sättet.

Alla dessa ceremoniella påhitt gjorde att jag snart hade genomskådat ritualer som helt onödiga i mitt sökande efter svaren på de stora livsfrågorna. Istället tog jag ett oerhört stort beslut för hela mitt fortsatta liv: Jag skulle prioritera att finna svaren på mina livsfrågor fram till 50 års ålder. Om jag inte hade funnit svaren då skulle jag istället prioritera att finna en livspartner och bilda familj. Annars skulle jag göra samma sak direkt efter att jag funnit svaren, men inte innan dess.

Eftersom ingen annan i min ålder intresserade sig för mina livsfrågor trodde jag länge att det var något fel på mig som inte bara kunde nöja sig med att vara en liten pusselbit som alla andra i livets pussel. Jag hemlighöll därför mina tankar och gömde mina andliga böcker under madrassen – istället för de ”herrtidningar” som var mer vanligt att gömma där bland mina jämnåriga.

Jag blev både lättad och imponerad när en av mina bästa vänner en tid senare helt öppet började ägna sig åt både indisk filosofi, indisk musik, vegetarisk kost och yoga. Jag var alltså inte helt ensam om att utforska djupare aspekter av livet.

Det tog ändå många år innan jag avslöjade mitt eget andliga intresse för honom, eftersom jag hade noterat att han dagligen hånades av skolkamrater för sitt nya levnadssätt, även om många också beundrade honom för det. Kritiken påverkade dock inte alls hans hängivenhet, och han fortsatte efter gymnasiet sina andliga studier i Indien under många år.

När han till slut återvände till Sverige kunde jag diskutera djupare med honom än med någon annan som jag mött i mina andliga kretsar. Han är än idag en av de personer som har betytt mest i mitt liv.

Det hände även en hel del stora sociala förändringar för mig just kring tolvårsåldern. Jag var till exempel ömsesidigt förälskad i en av klassens snyggaste tjejer, men eftersom jag ännu inte hade kommit in i puberteten – till skillnad från henne – så agerade jag inte på något annat sätt än att bara gå omkring och känna de härliga förälskelsekänslorna. Hon valde därför att istället inleda en relation med en två år äldre kille. Och jag blev mest förvånad och förstod inte alls vad jag hade gått miste om förrän året därpå då min egen pubertet startade.

Även min bästa kompis, granne och klasskamrat sedan skolstarten hade utvecklats till en så duktig musiker att han börjat spela ihop med några äldre vänner och bildat ett band. Att spela gitarr var hans stora intresse, och han försvann nästan helt ur mitt liv när vi i högstadiet efter sommaren inte heller hamnade i samma klass.

Det blev en stor förändring för mig att inte umgås dagligen med honom. Istället började jag umgås mer med några andra klasskamrater och fick mitt första sommarjobb tillsammans med dem som ”vagndragare” på Metro i Handens Centrum för 3:75 i timmen. Två av oss var väldigt ansvarstagande för vår ålder och avancerade snabbt till lagerarbetare på skollov och helger.

Man kan säga att ett helt nytt liv började kring denna tid för mig. Nästan ingenting var kvar av mitt gamla sociala liv, och både mitt fokus och mina intressen förändrades också väldigt mycket under samma tid. En självmedvetenhet som jag inte hade haft tidigare hade nästan tvingats fram och ökade mitt intresse för de stora livsfrågorna ytterligare.

Jag måste nog säga att jag har hållit det löftet till mig själv, och det var redan nån gång före trettioårsåldern som jag en dag till min förvåning noterade att jag inte hade några obesvarade livsfrågor kvar. De hade på något sätt besvarats av det liv jag levde snarare än att jag hittat svaren i någon bok. Det var därför jag inte hade noterat det förrän efter en viss tid.

 

 

Nånstans i sena tonåren hade jag studerat så mycket andlig och filosofisk litteratur att jag inte fick särskilt mycket ut av att samtala med de flesta i  min bekantskapskrets. Jag hade ännu inte upptäckt den subkultur i samhället som kallades New Age och visste därför inte att det fanns något annat än inskränkta kristna kyrkor att vända sig till med livsåskådningsfrågor.

Därför siktade jag istället på att fördjupa mig ytterligare i den andliga och filosofiska litteraturen genom att bli fyrvaktare nånstans där jag ostört kunde plöja igenom all litteratur som finns inom dessa områden och samtidigt försörja mig. Mitt sociala intresse var i stort sett noll vid den tidpunkten.

Jag tog snabbt reda på var alla svenska fyrar fanns,men det visade sig att nästan alla var automatiserade och fjärrstyrda, och de få som inte var det skulle snart bli. Fyrvaktaryrket var helt enkelt på väg att försvinna precis när jag hade upptäckt att det var mitt drömyrke.

Så istället började jag på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholms linje för Elektroteknik, samtidigt som jag jobbade som stationär nattvakt för ett bevakningsföretag. Jag kunde på så sätt läsa alla mina läroböcker på betald arbetstid med full lön. Men ganska snart övergick jag till att även läsa den andliga och filosofiska litteratur som jag hade tänkt läsa som fyrvaktare.

Nattvaktsjobbet fyllde nu samma funktion som det planerade fyrvaktarjobbet och jag var mycket nöjd med att kunna läsa helt ostörd på natten, samt gå en och annan schemalagd rond då och då så att jag även fick sträcka på mig mellan litteraturpassen.

 

tälta under broar inomhus
Före denna fruktarian och terapi janov

Jag hade länge stört mig på att jag hade svårt att göra mig av med ägodelar av olika slag – till och med saker jag tillverkade för att sälja hade jag svårt att skiljas från. Jag insåg att detta var ett neurotiskt beteende och bestämde mig för att göra något åt det.

Det jag valde att göra var att ge mig själv all den tid det tar att göra mig av med mina ägodelar, i just den takt jag klarade av att skiljas från varje sak. Jag tänkte att denna process skulle befria mig från mitt neurotiska förhållningssätt till mina ägodelar.

Sagt och gjort – utan att forcera det hela började jag sälja eller ge bort saker som jag inte var särskilt fäst vid, och höll sedan på ett helt år med att sakta men säkert reducera mina ägodelar till ett minimum.

Vissa saker tog emot att göra sig av med, och jag väntade då den tid det tog tills jag var redo. Till slut var det inte mycket kvar. Min enda möbel var en madrass på golvet som jag sov på. Som enda husgeråd hade jag en minimal fickkniv med sax, samt en vanlig sked och en frisbee som jag använde som tallrik. En extra uppsättning underkläder som kunde användas medan jag tvättade den andra hade jag också, och alltsammans fick plats i min suveräna lilla ryggsäck – Fjällrävens “Kånken”.

Under denna tid var jag fruktarian sedan något år tillbaka, så jag behövde aldrig laga mat. Bara skala frukten och äta med händerna eller använda fickkniven och skeden jag hade – och ha frisbeen som fat om det behövdes. Jag åt huvudsakligen äpple och bananer, och ibland avocado.

Till slut var det bara tre “onödiga” saker som jag inte kunde förmå mig att göra mig av med. Den ena var Bachs samlade orgelverk med ett dussin LP-skivor i ett gigantiskt skivalbum. Detta hade länge varit min favoritmusik och trots att jag inte längre ägde någon skivspelare så ville jag behålla denna unika samling som tillfört mig så mycket. Jag kompromissade och gav dem till slut till min kompis Harri mot löfte att få tillbaka dem om jag ångrade mig i framtiden.

Den andra saken var en enkel kassettspelare från Philips som egentligen var avsedd som diktafon. Min pappa hade fått den i jobbet men använde den inte längre, så jag hade fått överta den när jag gjort mig av med min fina stereoanläggning och inte längre hade någon kassettspelare till alla mina kassettband.

Den tredje saken var följaktligen ett enda kassettband av märket Maxell som innehöll en inspelning av den LP som jag då ansåg – och fortfarande anser – är den bästa som någonsin gjorts: “In The Region of the Summer Stars” med den engelska gruppen The Enid – symfonisk rockmusik av högsta kvalitet! Kassettens baksida bestod av Pink Floyds “Atom Heart Mother” så det fanns aldrig någon anledning att spola tillbaka den kassetten.

Alla mina andra kassettband hade jag redan gett till min lillebror Yngve som vid den tiden hade ungefär samma musiksmak som jag. Därmed visste jag ju var jag kunde låna dem framöver om jag skulle sakna dem. Han har för övrigt kvar hela samlingen än idag, så det var en bra placering.

Efter denna musikaliska utvikning återvänder vi så till resultatet av min frivilliga egendomslöshet. Jag blev djupt besviken när jag inte märkte någon förändring i mitt förhållningssätt till mina ägodelar efter att ha reducerat dem till nästan ingenting. Men eftersom det redan från början var en chansning så accepterade jag ändå detta resultat och fortsatte leva på det sättet medan jag funderade på vad jag skulle hitta på härnäst i mitt liv.

Efter nån vecka åkte jag in till Kornhamnstorg i Gamla Stan från Hammarbyhöjden där jag bodde i min lilla etta med balkong på Strahlenbergsgatan. Jag skulle träffa en kompis och letade upp en telefonkiosk mitt på torget för att meddela var jag befann mig, eftersom mobiltelefoner inte existerade på den tiden. Ibland var det till och med kö till telefonkioskerna.

När jag hade kommit överens med kompisen om att ses vid tunnelbanan gick jag raskt vidare åt det hållet, men märkte redan efter ett trettiotal meter att jag hade glömt min plånbok i telefonkiosken efter att ha tagit fram mynt att ringa för. Jag vände om och sprang tillbaka men det var redan någon som tagit den under den korta tiden.

Plötsligt rasade min värld samman! Inte bara mina pengar, utan även mitt bankkort, mitt körkort och mina husnycklar fanns i plånboken som jag nu hade blivit av med. Allt det som utgjorde bevis för min identitet, min likviditet och min hemvist var nu borta.

För ett ögonblick kände jag mig utplånad, som om jag inte längre fanns. Men bara ett kort ögonblick senare upptäckte jag att jag var ju kvar precis som jag hade varit innan. Ingenting alls hade hänt mig. Det var bara min plånbok som något hade hänt. Jag var själv helt intakt.

Denna högst påtagliga insikt frigjorde mig en gång för alla från mitt neurotiska förhållningssätt till mina ägodelar. Jag hade haft kvar plånboken som sista kvarvarande trygghet i min egendomslöshetsprocess, och hade nu även blivit av med den. Det var det som fattades för att jag skulle nå ända ner till det traumatiska djup som även innehöll den förlösning jag hade hoppats på.

Jag vet inte vem som stal min plånbok från telefonkiosken eller om den lämnades in till polisen. Allt jag vet är att det var värt vartenda öre, och även det besvär jag hade med att få ett nytt körkort, nytt bankkort och nya husnycklar. Husnycklarna var det minsta problemet eftersom jag aldrig låste dörren till min lägenhet. Där fanns ju ändå ingenting att stjäla.

Resultatet av denna händelse har hållit i sig, och jag kan ända sedan dess ha hur mycket eller lite ägodelar som helst utan det tidigare behovet att behålla dem. Det är en oerhört stor frihet som jag är mycket tacksam över.

Relationer jobb studier resor

Eftersom den här boken ska handla om de mer ovanliga upplevelserna i mitt liv så börjar jag med en av de ovanligaste – som även utgör hela bokens titel.

Jag märkte någon gång kring trettioårsåldern att när jag planerade något så kunde jag ibland se för min inre syn hur det som jag planerade utspelade sig i framtiden, men ibland inte. Det var dessa inre syner som jag började beskriva som “minnen från framtiden”.

Det visade sig nämligen att om jag inte kunde se något sådant “minne” så blev det inte heller som jag planerat. Jag såg däremot aldrig vad som skulle hända istället, bara att det inte skulle bli som jag hoppades eller planerade.

Ibland var det ett jobb som jag ville ha som jag antingen såg mig utföra i en omgivning som senare visade sig motsvara min blivande arbetsplats, eller så såg jag ingenting hur mycket jag än försökte fantisera om det – och då fick jag inte heller det jobbet.

Det kunde också vara en ny förälskelse som jag antingen såg mig vara tillsammans med eller inte. När relationen väl var etablerad så kunde jag i ett fall se oss tillsammans i både vår-, sommar- och höstmiljö – men inte i alls vintermiljö, trots att vi båda hade sett fram mot attt göra skidutflykter tillsammans. Och mycket riktigt så tog den relationen slut precis innan vintern.

Det här blev med tiden så pålitligt att jag till slut lät det avgöra vilka vägval jag gjorde i livet. Inte för att det alltid blev så bra som jag hade hoppats, men för att det verkligen blev av och därmed gav mig de erfarenheter jag just då behövde.