Jag bedömer att mitt eget liv startade nån gång i tolvårsåldern. Innan dess hade jag ingen utpräglad egen syn på livet, vad jag minnas. Visst hade jag ett liv innan, men det var än så länge präglat av en anpassning till omgivningen på olika sätt.
Nu började jag istället fundera över de stora livsfrågorna, vilket jag inte hade haft någon direkt anledning att göra tidigare. Jag hade ju ständigt varit omgiven av en stor välfungerande familj, och hade många vänner bland både grannar och skolkamrater.
Detta hade hållit mig sysselsatt och stimulerad nog att inte ifrågasätta att både jag och alla de andra ingick som små pusselbitar i ett mycket större pussel som kallades livet.
Men nu började jag alltså fråga mig om det möjligen fanns något mer än så med livet. Så jag gick till biblioteket och lånade två böcker – den ena hette ”Buddha talade och sade” och den andra var en liten bok om Taoism.
Idag är jag väldigt imponerad över detta val, eftersom Zenbuddhism och Taoism är två av de ytterst få livsåskådningar som jag inte har kunnat avfärda, av alla de otaliga österländska och västerländska filosofier och religioner som jag studerat under väldigt långa perioder av mitt liv.
Efter att ha läst en hel del böcker inom det andliga området hade jag fått en viss uppfattning om vad jag var ute efter, och bestämde mig för att utforma en alldeles egen religion med den inriktningen. Jag kallade min religion ”Iki Heiwa”, vilket även var religionens heliga hälsningsfras. Det betydde ”Andas Frid” enligt ett japanskt lexikon som jag sökt i efter lämpliga namn på biblioteket. Det viktigaste just då var att namnet lät österländskt.
Jag skrev sedan en helig urkund på en papyrusliknande rulle av plast och svarvade en helig gral av trä i slöjden dekorerad med de japanska tecknen för Iki Heiwa. I den hällde jag innehållet i de chokladpunchflaskor som man kunde köpa i godisaffärer om man hade råd. De var ganska dyra så det blev bara vid enstaka heliga högtider som gralen kom till bruk på det sättet.
Alla dessa ceremoniella påhitt gjorde att jag snart hade genomskådat ritualer som helt onödiga i mitt sökande efter svaren på de stora livsfrågorna. Istället tog jag ett oerhört stort beslut för hela mitt fortsatta liv: Jag skulle prioritera att finna svaren på mina livsfrågor fram till 50 års ålder. Om jag inte hade funnit svaren då skulle jag istället prioritera att finna en livspartner och bilda familj. Annars skulle jag göra samma sak direkt efter att jag funnit svaren, men inte innan dess.
Eftersom ingen annan i min ålder intresserade sig för mina livsfrågor trodde jag länge att det var något fel på mig som inte bara kunde nöja sig med att vara en liten pusselbit som alla andra i livets pussel. Jag hemlighöll därför mina tankar och gömde mina andliga böcker under madrassen – istället för de ”herrtidningar” som var mer vanligt att gömma där bland mina jämnåriga.
Jag blev både lättad och imponerad när en av mina bästa vänner en tid senare helt öppet började ägna sig åt både indisk filosofi, indisk musik, vegetarisk kost och yoga. Jag var alltså inte helt ensam om att utforska djupare aspekter av livet.
Det tog ändå många år innan jag avslöjade mitt eget andliga intresse för honom, eftersom jag hade noterat att han dagligen hånades av skolkamrater för sitt nya levnadssätt, även om många också beundrade honom för det. Kritiken påverkade dock inte alls hans hängivenhet, och han fortsatte efter gymnasiet sina andliga studier i Indien under många år.
När han till slut återvände till Sverige kunde jag diskutera djupare med honom än med någon annan som jag mött i mina andliga kretsar. Han är än idag en av de personer som har betytt mest i mitt liv.
Det hände även en hel del stora sociala förändringar för mig just kring tolvårsåldern. Jag var till exempel ömsesidigt förälskad i en av klassens snyggaste tjejer, men eftersom jag ännu inte hade kommit in i puberteten – till skillnad från henne – så agerade jag inte på något annat sätt än att bara gå omkring och känna de härliga förälskelsekänslorna. Hon valde därför att istället inleda en relation med en två år äldre kille. Och jag blev mest förvånad och förstod inte alls vad jag hade gått miste om förrän året därpå då min egen pubertet startade.
Även min bästa kompis, granne och klasskamrat sedan skolstarten hade utvecklats till en så duktig musiker att han börjat spela ihop med några äldre vänner och bildat ett band. Att spela gitarr var hans stora intresse, och han försvann nästan helt ur mitt liv när vi i högstadiet efter sommaren inte heller hamnade i samma klass.
Det blev en stor förändring för mig att inte umgås dagligen med honom. Istället började jag umgås mer med några andra klasskamrater och fick mitt första sommarjobb tillsammans med dem som ”vagndragare” på Metro i Handens Centrum för 3:75 i timmen. Två av oss var väldigt ansvarstagande för vår ålder och avancerade snabbt till lagerarbetare på skollov och helger.
Man kan säga att ett helt nytt liv började kring denna tid för mig. Nästan ingenting var kvar av mitt gamla sociala liv, och både mitt fokus och mina intressen förändrades också väldigt mycket under samma tid. En självmedvetenhet som jag inte hade haft tidigare hade nästan tvingats fram och ökade mitt intresse för de stora livsfrågorna ytterligare.
Jag måste nog säga att jag har hållit det löftet till mig själv, och det var redan nån gång före trettioårsåldern som jag en dag till min förvåning noterade att jag inte hade några obesvarade livsfrågor kvar. De hade på något sätt besvarats av det liv jag levde snarare än att jag hittat svaren i någon bok. Det var därför jag inte hade noterat det förrän efter en viss tid.